Kära gamla dagbok

Varför sparar man gamla dagböcker?
Jag har hittat min dagbok från när jag var nio år gammal. Efter att jag läst i den en stund blev jag väldigt väldigt ledsen. Ingen nioåring borde behöva skriva sådant i sin dagbok som stod min.
En noårngsdagbok borde vara full av ointressanta och lite pinsamma minnen som vem som är kär i vem och vem man är bästis med den veckan osv.
I min gamla dagbok står det funderingar om vad som händer efter döden och att jag är arg på doktorn som "dödade min mamma" det står även saker om att jag saknar min mamma och att jag är arg på henne eftersom hon är död. i ett stycke hade jag skrivit "jag saknar dig så att det gör ont, varför lämnade du mig. Det värsta är att det inte spelar någon roll hur mycket jag saknar dig, du kommer inte tillbaka, resten av mitt liv kommer du bara vara ett ansikte på en bild" hur kan man skriva sådant när man är nio år!
Livet är orättvist...men samtidigt har det gjort mig till den jag är idag. Att sitta och gråta över sådant som hände när jag var nio kan inte vara nyttigt. Jag kunden dock inte kasta min gamla dagbok, nu bor den i en svart låda på vinden...så att den finns där om jag någon gång behöver påminnas om hur jävligt livet kan vara, dom dagar jag oroar mg för bagateller vet jag att om jag klarade av att mista mn mamma kan jag klara av VAD SOM HELST!